Kan det inte vara dags att reagera på ”Du gamla du fria och fornstora dar” ? Ja, ni vet – ”då ärat vårt namn flög över jorden” ?
Hur ser det ut idag ? Och varför ? Hur länge kan vi fortsätta leva på minnet från fornstora dar …. ?
Länder utvecklas på så sätt att det gamla ersätts av det nya möjliga, vilket upptäcks och utvecklas av nyfikna människor i tillåtande kreativa miljöer och processer.
Upplever inte att detta sker i Sverige i dag ! Tror vi har utvecklat nån slags rumpnissigt inskränkt syn på värdeskapande och utveckling. ”Våfföö överhuvudtaget göra någonting nytt …” – Jag ser rumpnissarnas i och för sig nyfikna nyllen kisa mot det icke-igenkända – ja, såsom Ronjas stövel i taket hemma i rumpnisseboet…
Parallellt med den rumpnissiga inskränktheten upplever jag i dag även en destruktiv tangilsk tvärsäkerhet som effektivt stänger dörrarna för en dynamisk förändring och därmed utveckling. Sverige verkar ha hamnat i något som kan liknas vid ett stiltjebälte i möjligheternas ocean. Det verkar som om vi skräms av förändring och nya perspektiv. Vi ropar efter igenkänd ordning och tyr oss snuttefiltmässigt till dem som påstår sig kunna utöva kontroll. Det blir då mer av diktatorisk maktutövning än resonerande demokratiska processer där varje individ känner sig hörd och behövd.
Vart tog ”nordmännens raseri” vägen och vad är det vi minns från ”fornstora dar” ? Är det Karl XII som står för de svenska ”fornstora dagarna” ?
Måste vi inte se till att vi idag skapar ett morgondagens ”fornstora dar” så att säga ? Är inte det grunden för en tillit och framtidstro i tillvaron ?
Att gå upp i vind, slå och välja en annan kurs för att vinna höjd ! Att med stor skicklighet ge sig i kast med det riskfyllda ”roaring 40-ties”.
Underligt men måhända förklarligt att Volvo finns med som huvudsponsor i denna utmaning. Volvo som i sina personbilsprodukter inte visar särskilt stor tillit den mänskliga förmågan bakom ratten, utan litar mer till dataprogrammerarna som blir huvudfigurer i framtagning av den autonoma bilen. Har dessa programmerare verkligen full koll och bra svar på alla ”våffö gör di på dette vise” och de tillbudssituationer som därmed skapas ? För det måste dom i detalj för att kunna programstyra en bil för undvikande av olyckor.
Låt oss gå tillbaka 70 år – lite mindre än en svensk mansålder. Vi i Sverige visste att kriget skulle ta slut och att en stark förändring skulle komma. Att fortsätta tillverka bombplan förstod nog till och med rumpnissarna inte längre var nödvändigt - för fienden var ju besegrad. Det är nu sagan om den lille ettrigt knattrande Sasondesignade Saaben börjar skrivas. En saga som konkursmässiga tengildrängar nu skriver prologen på med ett överflöd av statliga pengar. Skall vi fortsätta att bara titta på ? Eller kan vi göra något kreativt framåt ?
Jag tror det nu finns gyllene tillfällen för Sverige att åter våga sticka ut och ta en ledande roll inom många segment av förnuftig fordonsutveckling. Den är i mångt och mycket ett bortglömt kapitel inom fordonsbranschen som i stället fokuserat på maximala vinster på både kort och lång sikt och som har starka inslag att automatisera människan så till den grad att bilarna i framtiden får mer av mänskliga förmågor än människan själv – självklart finns det andra vägar där människan fortsätter vara människa med en fungerande hjärna som inte räds kaos.
Perfecter AB
Hans G Eriksson
Patentingenjör & europapatentombud
Hur ser det ut idag ? Och varför ? Hur länge kan vi fortsätta leva på minnet från fornstora dar …. ?
Länder utvecklas på så sätt att det gamla ersätts av det nya möjliga, vilket upptäcks och utvecklas av nyfikna människor i tillåtande kreativa miljöer och processer.
Upplever inte att detta sker i Sverige i dag ! Tror vi har utvecklat nån slags rumpnissigt inskränkt syn på värdeskapande och utveckling. ”Våfföö överhuvudtaget göra någonting nytt …” – Jag ser rumpnissarnas i och för sig nyfikna nyllen kisa mot det icke-igenkända – ja, såsom Ronjas stövel i taket hemma i rumpnisseboet…
Parallellt med den rumpnissiga inskränktheten upplever jag i dag även en destruktiv tangilsk tvärsäkerhet som effektivt stänger dörrarna för en dynamisk förändring och därmed utveckling. Sverige verkar ha hamnat i något som kan liknas vid ett stiltjebälte i möjligheternas ocean. Det verkar som om vi skräms av förändring och nya perspektiv. Vi ropar efter igenkänd ordning och tyr oss snuttefiltmässigt till dem som påstår sig kunna utöva kontroll. Det blir då mer av diktatorisk maktutövning än resonerande demokratiska processer där varje individ känner sig hörd och behövd.
Vart tog ”nordmännens raseri” vägen och vad är det vi minns från ”fornstora dar” ? Är det Karl XII som står för de svenska ”fornstora dagarna” ?
Måste vi inte se till att vi idag skapar ett morgondagens ”fornstora dar” så att säga ? Är inte det grunden för en tillit och framtidstro i tillvaron ?
Att gå upp i vind, slå och välja en annan kurs för att vinna höjd ! Att med stor skicklighet ge sig i kast med det riskfyllda ”roaring 40-ties”.
Underligt men måhända förklarligt att Volvo finns med som huvudsponsor i denna utmaning. Volvo som i sina personbilsprodukter inte visar särskilt stor tillit den mänskliga förmågan bakom ratten, utan litar mer till dataprogrammerarna som blir huvudfigurer i framtagning av den autonoma bilen. Har dessa programmerare verkligen full koll och bra svar på alla ”våffö gör di på dette vise” och de tillbudssituationer som därmed skapas ? För det måste dom i detalj för att kunna programstyra en bil för undvikande av olyckor.
Låt oss gå tillbaka 70 år – lite mindre än en svensk mansålder. Vi i Sverige visste att kriget skulle ta slut och att en stark förändring skulle komma. Att fortsätta tillverka bombplan förstod nog till och med rumpnissarna inte längre var nödvändigt - för fienden var ju besegrad. Det är nu sagan om den lille ettrigt knattrande Sasondesignade Saaben börjar skrivas. En saga som konkursmässiga tengildrängar nu skriver prologen på med ett överflöd av statliga pengar. Skall vi fortsätta att bara titta på ? Eller kan vi göra något kreativt framåt ?
Jag tror det nu finns gyllene tillfällen för Sverige att åter våga sticka ut och ta en ledande roll inom många segment av förnuftig fordonsutveckling. Den är i mångt och mycket ett bortglömt kapitel inom fordonsbranschen som i stället fokuserat på maximala vinster på både kort och lång sikt och som har starka inslag att automatisera människan så till den grad att bilarna i framtiden får mer av mänskliga förmågor än människan själv – självklart finns det andra vägar där människan fortsätter vara människa med en fungerande hjärna som inte räds kaos.
Perfecter AB
Hans G Eriksson
Patentingenjör & europapatentombud